UTVALDA ARTIKLAR:

Måleriska språk

Filippa Arrias, Cecilia Sikström, Sissel Wibom, Galleri Argo, Stockholm, 9/2 – 2/3 2008

Galleri Argo gör återkommande trippelutställningar under rubriken måleriska språk. Här bjuds på ett smakprov på var målarna befinner sig mellan sina respektive separatutställningar. Man får chansen att se ett nytt spår på väg att födas och möjligheten att göra mer konkreta jämförelser på gott och på ont.

Den här gången deltar Filippa Arrias, Cecilia Sikström och Sissel Wibom. Intressant i sammanhanget i mitt tycke är Filippa Arrias, som låter en ana nya infallsvinklar. Från att i början av 2000-talet gärna arbetat med fotografiska förlagor, söker hon sig nu mot ett mer diversifierat och fragmenterat uttryck. Här varieras text, rena ytor och figurativa element till fantasikonstruktioner eller överlappande collage.

Sissel Wibom har sedan sin debut arbetat i en måleriskt saklig tradition, med porträtt och stilleben samt med den noggranna registreringen som grund. Här visas några mindre stilleben med nedtonade anspråk, och med en mer summarisk sammanfattande blick för motivet. Det känns välgörande.

Cecilia Sikström gör knappast sin trofasta krets besviken, men jag saknar en vilja hos henne att omformulera sina måleriska problem. Ett genomarbetat måleri räcker inte i mina ögon. Man måste kunna ana att utövaren någon gång låter sig skakas, överraskas eller tvivla. Ett sådant frågetecken kan man även resa för Wiboms måleri, även om öppningar kan skönjas.

Filippa Arrias väcker däremot nyfikenheten inför en ny större mönstring av hennes verk.

Stockholm 2008-02-13 © Susanna Slöör

Piteå-tidningen 20071027

Katarina Sundquist

Serier av ögonblick

Sissel Wibom är en känd porträttmålare från Stockholm som ställer ut i Piteå Konsthall första gången hon gästar Norrbotten. Nyligen visade hon sina oljemålningar i Mariann Ahnlunds galleri i Umeå, men till Piteå har hon delvis helt nytt material med sig.

PITEÅ (PT)

Vid sidan av porträtten som hon jobbat intensivt med de senaste 15 åren, har Sissel Wibom också ägnat sig åt stilleben. När hon fick ett arbetsstipendium för tre år sedan, kunde hon ägna ännu mer tid på denna växelverkan.

- Jag hela tiden yta, men har svårare att frigöra mig i porträttmåleriet. När jag målar stilleben är jag inte lika hårt knuten till det sedda, även om det alltid står i centrum för mig. Jag kan experimentera mera.

Nymålat

I Piteå konsthall finns 31 exempel på porträtt och stilleben längs väggarna, allt målat de tre senaste åren. Oljemålningen i det största formatet blev klar för en vecka sedan och det senaste självporträttet, av de totalt 15 hon gjort under sin karriär, målade hon för en månad sedan.

- Jag har alltid varit inne på att måla en kropp i ett rum, därför tycker jag det är roligt att måla porträtt. Det har lätt till att jag som konstnär alltid kan hålla penseln i handen utan att bekymra mig för någon annan försörjning. Dessutom är det lärorikt, det har utvecklat min teknik och jag träffar människor som jag aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med.

Avhugget

Sissel Wibom ägnar sig uteslutande åt olja på duk eller pannå. Hon har försökt sig på tempera, men tycker att en halvtimmes tork tid är alldeles för snabbt:

- Olja är svårslagen, vill man få fram djupet finns inget annat. Oljefärger kan man måla i ett helt spektrum med – tunt rinnande, tjock – och det går alltid att ihop färgerna. Hon säger att hon inte tänker symboliskt när hon målar, även om betraktaren säkert kan finna både symboler och anspelningar på konsthistorien.

- Om jag plötsligt blir medveten om en symbolik när jag målar försöker jag genast hugga av den, annars tappar jag hela det måleriska. Motivet är viktigt för mig, jag kan inte måla utan det, vare sig det handlar om porträtt eller stilleben. Men det måste vara tilltalande och roligt att måla, så jag arrangerar alltid miljöerna, färgerna och materialet, samtidigt som jag försöker komma bort från stillebenkänslan. En vas ska inte bara vara en vas.

Gränsland

En av de stora målningarna har en häst som motiv. Ett slags mellanting mellan ett porträtt av hästen Häst och stilleben av en mystisk figur.

- Den heter ”enhörningen utan horn” men det var inte det jag tänkte när jag målade. Jag blev fascinerad av hästar när mina barn började rida. Hästarna är muskulösa och ömma bärare av så mycket, ett kraftfullt djur som man måste göra rättvisa. Sissel Wibom använder sällan fotografier som förlaga, eftersom hon tycker dom är begränsade.

- Ett foto visar ett enda ögonblick. En målning är en serie av hundratals ögonblick medan den blir till.

1 FEB 2007 Galleri Mariann Ahnlund

Västerbottens Kuriren

Av Marit Strandberg

Döda ting väcks till liv

Bara den som med självklarhet vet att man har något att visa kan kalla sin utställning rätt och slätt ”Nya målningar”. Man vet att publiken kommer och att de känner en och redan har förtroende för det man presterar. Sissel Wibom född 1962 har alla dessa mandat. Och målningarna är nya mot det jag sett hon gjort tidigare. Då gällde det till övervägande del porträtt, noggrant utförda i klasssiskt manér medan hon här har släppt på tyglarna lite och det som kommer fram är mer frigjort och för mig mer tilltalande.

Utan andra jämförelser så ser jag i dessa målningar stora likheter med Sveriges kanske främsta moderninst Sigrid Hjertén och särskilt i Hjerténs stilleben. Här finns också dessa besjälade figuriner och bildens medvetna komposition och färgerna som tillsammans berättar om avstånd eller ensamhet. Men här kan också tolkas in en vilja att vara till lags och viljan att bryta sig loss och konflikten därimellan.

Om eftervärlden i förhållandee till Hjertén ganska fritt kan konstruera förklaringarså är man till en levande konstnär mer utlämnad enbart till verket och till sig själv. Även om dessa målningar braa är lustfyllt tillkomna avbildningar av döda, slumpvisihopplockade föremål, så är mitt och betraktarens uppgift att se något annat.

I målningen ”Skymd kavaljer”ser vi två figuriner bakom en lika hög glasvas. De ståt intill varandra men är ändå sorgligt åtskilda oförmögna att visa vad de känner eller att nå varandra.

De är fastgjutna i sin bottenplatta i en evig pose. Bara iden kan få dem att förändras och ingen rörelse sker utan en yttre påverkan. De är skapade endast till att leva helt utan egen vilja. Det är svårt att tänka sig något sorgligare samtidigt som det älskvärda i situationen gör målningarna oemotståndliga. Varje bild här rymmer symboler och därmed därmed kan kan stora berättelser vävas trots de döda tingen. Detta trots att mycket man gör på konstskolorna i syfte att lära sig färg och form. Men här framstår de som möjligheter att i uttryckssättet att för medla en tanke eller kanske hellre-en känsla.

I målningen ”Stort gult” får föremålen vara spridda över en gul duk med stora avstånd mellan varandra. Det är ödsligt men samtidigt finns här både bruksföremål och något levande. Några blad nerstuckna i en vas som för att markera liv, en tekanna, muggar och något mjukt och yvigt en svart fjäder. Tingen i det bildrum Wibom bygger upp känns som exklusiva loppisfynd och det sökande det innebär känns som en modern sysselsättning. Det ger Wiboms bilder utöver sitt flirtande med konsthistorien ett aktuellt värde.

Hallandsposten 19981114

Lotta Edin

Uttrycksfullt porträttmåleri i Hishult

Ansikte mot ansikte heter den nya utställningen i hishults konsthall. Bakom titeln möts två unga porträttmålare som förts samman av Kjell Åke Gustafsson, Och de har funnit varann direkt. – Vi är på nåt sätt som systrar med samma konstnärliga förfäder. Säger Sissel Wibom.

Sissel ställer ut tillsammans med Filippa Arrias. Båda är unga uppmärksammade porträttmålare som hyllar Goya och Velasquez. Sissel har hunnit med några yrkesverksamma år efter avslutat utbildning på Konsthögskolan i Stockholm, Filippa som är lite yngre har nyligen avslutat sina studier på samma skola.

- Det har varit ett otroligt kneg. Jag hade inte facit på hur svårt det var att få det att gå runt, säger Sissel om åren ute i verkligheten.

Uppmärksammad

Hon har dock lyckats hanka sig fram på måleriet och fått stor uppmärksamhet för sin konst.

- PR- mässigt gick det med raket fart, och det är både med för och nackdelar. Eftersom både Sissel och Filippa målar porträtt måste kunder våga vända sig till dem. För mycket uppmärksamhet kan skrämma i väg beställare som tror att målningarna är för dyra. HP träffar Sissel Wibom och Kjell Åke Gustafsson, som driver konsthallen, Filippa Arrias var tyvärr inte med och beskriva sitt måleri.

- Filippa använder en annan teknik och lägger färgerna bredvid varandra för att få stuns i målningen, säger Sissel. Själv blandar kon färgerna och får ett ”finare” resultat. Fast teknikerna är olika menar Sissel att de båda strävar åt samma håll.

- Varje målning ska betyda någonting, som en ikon. Jag tycker tillexempel att pojken som Filippa har ett otroligt uttryck. Vi kan nästan inte vara därinne (i utställningshallen), med alla våra tavlor blir det för starkt på något sätt. När Sissel kom in på konsthögskolan hade hon inte funderat över att bli porträttmålare. Hon vill egentligen inte kalla sig det nu heller.

Höga herrar

Det vanliga är att hennes beställningar kommer från betydande herrar från näringslivet, vd:ar och liknande, som vill ha ett porträtt i styrelse rummet. Men hon har även målat den före detta kulturministern Birgit Friggebo och den danska skådespelerskan Ghita Nörby.

- Det var jätte kul att rita Ghita Nörby. Vi fick himla bra kontakt. Hon kunde klä ut sig i vad som hälst. Det blev ett porträtt där hon ligger på en divan med röd kimono och en av hennes hundar är med på målningen. En målning kan ta upp till ett halvår att slutföra. Ibland målar hon några ”snabba och lustfyllda” stilleben som kontrast till de tunga beställningsjobben. Prov på det måleriet visas i konsthallen.

Olika egenskaper

Sissel vill helst måla personerna i sin ateljé utanför Stockholm. Hon vill förstås lära känna dem, men behöver inte nå det allra innersta.

- Jag har fullt upp med det yttre, säger hon och skrattar. Hon förklarar att hon tror att det yttre faktiskt säger väldigt mycket om personen. Ibland har hon fångat egenskaper hos den porträtterade som personen inte ville att hon skulle få fram.

- En vd har en viss karaktär som har fört honom dit han är, säger hon. Själv ser personen sig som han ser ut på fotografierna tagna i andra sammanhang, där hans ”lätta” egenskaper kommer fram, och känner sig därför inte igen den målade bilden av sig själv. Människor som känner den porträtterade i har däremot utryckt att hon fångat personen på pricken.

Bytte ut slipsen

Kjell Åke såg Sissels konst för första gången på en konstmässa för fyra år sedan. När han senare fick frågan om han kunde rekommendera en bra porträttmålare sökte han upp henne. Det var vd:n för Perstorps AB som ville göra en beställning. Den målningen finns nu med på utställningen i Hishult. Även med ett till synes stramt porträtt, som det av Perstorps vd Gösta Wiking, har Sissel lagt ner mycket jobb på miljö runt omkring personen. Eftersom Gösta Wiking har rest mycket valde hon ett tyg med orientaliskt mönster som bakgrund. Hon diskuterar även klädsel för att komma fram till något som känns bra. Men inte lika fritt som ett skådespelar porträtt förstås.

- Gösta Wiking hade faktiskt en annan slips på sig från början men den gillade jag inte så han fick ta på sig den, säger hon och ser leende på målningen. Utställningen i Hishult pågick till 10 Januari 1998.

DN 1997 10 17 Galleri Krister Fahl

Av Jessica Kempe

Med lust till motivet:

Det är naturligtvis inte givet att ett porträtt föreställer den avbildade. Ty också medlen skapar motivet, liksom tiden och stilen, konstnärens projektioner och föreställningar..

Jag blir länge stående framför Sissel Wiboms porträtt ”Svarta Anna” på Galleri Krister Fahl i Stockholm. Inte för att något förför mig utan för det nyktra återgivandets skulll. Fascinerad följer jag det sakliga penseldragens registrering av hudens mjukhet, öronringarnas glans, handledens armbandsur, skärpets spänne och blickens skärpa-tills jag skamset upptäcker att hon, målningens Anna, tittar mer på mig än jag på henne. Är inte just detta vad som kännetecknar ett levande porträttmåleri? Att den avbildade förmår tränga igenom handskriften, tekniken och språkformen?

I Sissel Wiboms porträttkonst tycks metoden vara underställd motivet: driften att måla som det ser ut, det vill säga likt är med andra ord överordnad lusten till färg och form. Samtidigt är det detaljernas pregnans som ger modellerna integritet. När Sissel Wiboms petighet är som bäst skapar den magi, som i porträttet av dottern Tora. När den tar överhanden slocknar den avporträtterades blick som i målningen ”Vita Sara”.

”Den mannen måste vara besatt av sin teknik” utbrister Ulf Linde i sin och Dougas Feuk bok om konstnären John E Franzén. Jämförelsen mellan Franzéns sena porträtt (i synnerhet målningen av grevinnan Elisabeth Wachtmeister från 1993-94) och Sissel Wibom blir här ofrånkomlig. För om Sissel målar behärskat, målar John E Franzén begärligt. Som nöjde han sig inte förrän penseln återskapat varje pärlas glans, sidensjalens alla mönster och guldringens invecklade ornamentik. En visuell kannibalism som åtrar tingens och medlens trollglans mer än människans.

Säkerligen rymmer varje naturefterhärmning en allsmäktighetsdröm: att med avbildandet göra det sedda till sitt. Ett habegär John E Franzén lever ut- och Sissel Wibom stundom betvingar i likhet med förebilden Chardin, ibland bejakar i likhet med förebilden Velazquez. På Liljevalchs utställning ”Se människan” väckte hon stor uppmärksamhet med ett färgstarkt porträtt av Jeanette Bonnier i en exotisk karmstol, iförd svart sammetsklänning och röd volangunderkjol. I fjol kunde danskarna avnjuta konstnärinnans porträtt av Ghita Nörbye i behagfullpose lånad från Goyas nakna- och klädda- Maya.

Utställningen på Krister Fahl är dock nedtonad, nästan sorgmodig. En serie av sex små vanitasstilleben överraskar. Mot spröd bakgrund tonar spröda rosor och knoppiga liljor. Ömsint och melankoliskt målade. Vad hjälper inte mot dysterhet om inte studiet av förpuppade liljor och gula rosor i ett glas vatten. Att betrakta dag från dag, tills rosorna vissnat och liljorna slagit it.